Lärare måste få rätt förutsättningar att möta diskriminering

Jag och Joakim Broström efterfrågade under hösten en nationell strategi för inkludering, där fokus på skolan måste finnas med. Finns också att läsa på Dagens Samhälle.

Lärarförbundet student efterfrågar med detta inlägg en strategi för stärkt demokratisyn och ökad inkludering i svensk skola. Skolan ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande värderingar som det svenska samhället vilar på, står det att läsa i Skollagen § 4.

Alltför ofta nås vi av rapporter om kränkningar inom skolan och var fjärde elev fullföljer inte gymnasiet inom fyra år. Vi kan se tydliga brister i skolornas ledning vad gäller det fria skolvalet och elevrekryteringen. Lärarförbundet student oroas av ökande främlingsfientlighet och segregation i samhället. Vi måste göra vad vi kan för att förhindra diskriminering och kränkningar inom skolan. Skolledare måste ha en stark demokratisk förankring och ges förutsättningar att leda en inkluderande och likvärdig skola för alla, och lärare måste ges förutsättningarna att möta varje elev.

Lärarförbundet student betonar vikten av att vi sätter upp tydliga mål för alla elevers lika värde, och för inkludering i skolan. Vi måste ha strategier för att yrkesverksamma lärare får kompetensutveckling, att skolledare kompetensutvecklas och deras demokratiuppdrag förankras och att vi får en god lärarutbildning med ett genomgående inkluderingsperspektiv.

Lärarförbundet student ser med oro på bristen av inkluderingsperspektiv i lärarutbildningarna, och bristen på likvärdighet utbildningarna emellan. Inkluderingen handlar inte bara om att integrera elever i klassrummet, vi måste låta elevers bakgrund och mångfald få genomsyra verksamheten och göra dem delaktiga i sitt lärande. Vi måste visa respekt för mångfald och olika behov och förmågor, och aktivt arbeta för att förhindra diskriminering.

Den främsta orsaken till att elever inte fullföljer gymnasieskolan uppges vara kränkningar och socialt utanförskap. Som lärare och skolledare är det därför viktigt att vi har kompetens att möta all diskriminering grundat i etnicitet och religion, funktionalitet och ålder, sexuell läggning, kön och könsidentitet. Det är viktigt att inkluderingsperspektivet stärks i lärarutbildningarna och att vi har nationell likvärdighet. 

Lärarförbundet student menar att inkluderingsperspektivet måste implementeras inom alla delar av lärarutbildningen och att likvärdighet ska råda mellan alla lärarutbildningar och lärosäten.

Inkludering får inte bli vara ett ämne som uppkommer under ett seminarium och därefter kryssas av. Alltför många studenter vittnar om hur det andra – bögen, invandraren, transan eller muslimen – nämns i någon text på litteraturlistan men sällan bearbetas i diskussioner eller examinering. Vi vet att det finns lärosäten som jobbar progressivt med att låta inkludering genomsyra kurser eller hela utbildningen, men inkludering får inte hänga på ett enskilt lärosäte eller en eldsjäl till lärarutbildare. Det otroligt viktigt att alla lärarstudenter får ta del av dessa perspektiv. Val av lärosäte ska inte vara avgörande för vilken kompetens och beredskap en lärare utvecklar.

Lärarförbundet student ser behovet av en nationell strategi för att kunna möta den ökande främlingsfientligheten och segregationen i samhället. Vi får aldrig lamslås av rasismen. Därför måste staten, skolans huvudmän och våra högskolor ta tjuren i hornen och agera. Vid sidan av andra satsningar menar vi att man måste ta hänsyn till de förslag vi här presenterar. Skolledares, lärares och lärarstudenters roller måste betonas i en strategi för ökad inkludering och mångfald i skolan.

Lärarförbundet student vill se en skola som inkluderar elevers mångfald i det vardagliga arbetet för att möta nya utmaningar. Skolan ska verka för människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, samt alla människors lika värde.

Tomas Selin, ordförande Lärarförbundet student
Joakim Broström, vice ordförande Lärarförbundet student

Utbildning är till för alla

Jag och Susanna skrev under hösten en debattartikel om funkispolitik i skolan, på ETC.

I valdebatten om skolan är det ett perspektiv som kommit bort. Det handlar om elever och studenter med funktionshinder. Nu är det dags att sätta ljus på frågan och göra utbildningen tillgänglig för alla, anser Susanna Stavling och Tomas Selin från Lärarförbundet Student.

 Sverige befinner sig i uppstarten av en valrörelse. Under de senaste veckorna har det varit partiledardebatter både i riksdagen och i SVT:s Agenda, och nyligen avslutade Moderaterna sin stämma i Norrköping. Även om vi befinner oss i början av en lång valkampanj är det redan tydligt att skolan kommer att bli en viktig fråga. Debatten har kantats av begrepp som likvärdighet och lärartäthet, och av aspekter som arbetsbelastning för lärare och elevers kunskapsnivå. Lärarförbundet Student välkomnar ett fokus på skolan men vill lyfta fram en fråga som tyvärr i många fall inte uppmärksammas – situationen för elever och studenter med en eller flera funktionsnedsättningar.

Situationen inom svensk skola och svenskt utbildningsväsende skiljer sig åt för de elever och studenter som upplever en funktionsnedsättning. Det har lyfts av Lärarförbundet som länge har drivit frågan om ordinationsrätt för lärare för att garantera att elever och barn får den hjälp de behöver och har rätt till. Lärarförbundet Student vill också betona vikten av att studenter aldrig ska hindras från att fullfölja sin utbildning på grund av en funktionsnedsättning. Ingen är funktionshindrad – hindret uppstår i mötet med en trappa utan ramp eller hiss, i en föreläsningssal utan hörselslinga eller vid andra brister i tillgängligheten, såsom extra stöd i undervisningen.

Statistik visar att upplevelser kring aspekter som hälsa och inflytande generellt är sämre för unga som upplever en funktionsnedsättning än för andra. Endast en av fem studenter med funktionsnedsättning har fullföljt sin eftergymnasiala utbildning, enligt Ungdomsstyrelsen. Rapporten visar också att en av fyra unga med funktionsnedsättning är ganska eller mycket missnöjd med sin utbildning – jämförande siffra med unga utan funktionsnedsättning är en av tio.

Lärarförbundet student företräder över 26 000 lärarstudenter i Sverige och våra medlemmar har varit tydliga med att likvärdighet för alla är en viktig fråga. Vi ser allvarligt på att alla studenter inte har möjlighet till en fullgod utbildning. Vi värnar en bred rekrytering till lärarutbildningen då det är viktigt att våra blivande elevers erfarenheter representeras även bland lärarstudenter och lärare.

Gemensamt måste vi arbeta för att skapa förutsättningar för högskoleutbildningar som överbygger socioekonomiska klyftor, skapar lösningar istället för hinder och ger varje individ en likvärdig möjlighet att följa sina drömmar. Lärarförbundet student vill att ett tydligt ansvar tas för att garantera tillgänglighet och möjligheten att utvecklas på ett kreativt och stimulerande sätt, för alla studenter, elever och förskolebarn. Många politiska partier och andra aktörer har stora visioner vilket är en förutsättning, men om arbetat stannar där är det inte tillräckligt. Arbetet med tillgänglighet måste följas upp och garanteras på alla orter och på alla lärosäten.

Susanna Stavling, styrelseledamot Lärarförbundet Student

Tomas Selin, ordförande Lärarförbundet Student

Ge nyblivna lärare en god start på yrket!

Debattartikel från Upsala Nya Tidning 14/6-2013

Lärarförbundet students arbete kring introduktionsåret har fått regeringen att tänka om. Nu åtgärdas brister som vi kunnat peka på. Redan innan implementeringen varnade vi för en flaskhals och har sedan pekat på brister i genomförandet. Nu krossar regeringen denna flaskhals och vill i stället fokusera på lärarutbildningens kvalitet, lärarstudenters verksamhetsförlagda utbildning och att alla lärare ska få en god yrkesintroduktion. Detta är något som studerandemedlemmarna i Lärarförbundet länge arbetat för.

För Lärarförbundet student har det varit viktigt att man tar itu med de utmaningar vi ser, genom att stärka kvaliteten i utbildningen snarare än en prövning under introduktionsåret. Högskolorna och universiteten har redan examinerat oss. Nu ska antagningen utvärderas och professionsfärdigheterna stärkas genom didaktiken i utbildningen.

Lärarförbundet students rikskonferens beslutade i december 2012 att fokusera på den verksamhetsförlagda utbildningen (VFU), något som nu regeringen också gör i och med den nya politiken. Det har varit viktigt för oss att lärosätet ska ta större ansvar för studenterna även när studenterna är ute på sin VFU.

För att säkra kvaliteten i utbildningen och för kommande lärare är det viktigt attfokusera på vissa områden. Därför måste

• gapet mellan teori och praktik i lärarutbildningen överbyggas
• handledare för VFU-studenter utbildas
• alla nyblivna lärare få en god introduktion i yrket.

Lektorstjänsterna ger fler lärare möjligheter att göra karriär. Nu är det viktigt att tjänsterna sprids till alla skolformer, också till förskolan. Lektorerna måste ges möjlighet att ingå i ett större sammanhang, samtidigt som högskolorna och universiteten måste ta vara på de nya rönen.

Med en forskning som tydligare speglar lärarprofessionen kan gapet mellan teori och praktik i utbildningen överbyggas så att varje nybliven lärare är bättre förberedd på de utmaningar som väntar.

Lärarstudenter måste ges bättre förutsättningar att utveckla sina färdigheter under den verksamhetsförlagda utbildningen. Därför är det viktigt att utbildningen förbereder dem för läraryrkets många uppgifter. En nyckel till en stärkt VFU är motiverande och kompetenta handledare. För att säkerställa kvaliteten vill Lärarförbundet student att handledarna ska garanteras utbildning för uppdraget, och att handledarrollen innebär bättre villkor, och således blir en tydlig utveckling och karriärväg för lärarna.

Utmaningarna för en nybliven lärare är många, ansvaret är stort och arbetsplatsen är ny – Lärarförbundet student ser därför behovet av en god introduktion i yrket.

Många arbetsgivare har redan insett det viktiga i att nyblivna lärare ges möjlighet att utveckla sina professionella kompetenser i samråd med en mentor. I dagens utbildnings-Sverige ser vi ökad mångfald bland skolorna och läraruppdraget blir alltmer komplext. Därför är det viktigt att nyblivna lärare, när de kommer till en ny arbetsplats, ges handledning och stöd under den första tiden i yrket. Det är ett tydligt krav från morgondagens lärare.

Vi i Lärarförbundet student vill att arbetsgivarna tar tag i frågan och ser vinsterna med att varje nybliven lärare ges stöd i anpassningen av verktygslådan för den nya arbetsplatsen. Det är en kvalitetsfråga för skolan.

Lärarförbundet students arbete med att förbättra förutsättningarna att som nybliven lärare etablera sig på arbetsmarknaden har gett resultat. Nu är det viktigt att vi, tillsammans med politiker, arbetsgivare och lärarutbildare gemensamt tar ansvar för att stärka kvaliteten på utbildningarna, ge nyblivna lärare bra förutsättningar – och skapar framtidens skola.

Vi vill ha en skola som kan möta mångfalden av elever och nya spännande utmaningar – allt börjar med en bra lärare!

Tomas Selin
ordförande Lärarförbundet Student

Med rätt fokus på skolan

Jag har i dag haft tillfälle att besöka seminariet Bästa skolkommun 2012, vilket var ett inspirerande och intressant seminarium. Det var ett tillfälle att diskutera framgångsvägar inom skolan, och att vi bör lära av varandra. Kollegialt lärande och läraren i centrum diskuterades som viktigt för hur vi ska utveckla svensk skola. Också vad som är viktiga faktorer för att få en kvalitativ skola diskuterades (mycket av vad som ligger till grund för jämförelsen).

När bästa skolkommuner skulle presenteras så lyftes upp att många kommuner har klättrat enormt, vilka satsningar de kommunerna har gjort på skolan och att många kommunpolitiker ser det som otroligt viktigt att förbättra skolan och att Lärarförbundets jämförelse har fungerat som ett incitament för att göra något positivt i kommunerna.

Under dagen så publicerades en artikel i SvD där LR:s studerandeförenings ordförande kritiserade jämförelsen och anser att det är att hylla skillnader inom svensk skola, något det inte finns några belägg för. Det mynnar så klart ut i smutskastning av Lärarförbundet, den största lärarorganisationen i Norden - ett fackförbund för alla Sveriges lärare. Därtill nämns den nu något trötta "lösningen" på alla världens problem - förstatligande. Hur detta skulle vara en lösning har jag svårt att se. Hade det varit så att alla elever hade samma behov, hela Sverige varit lika organiserat, befolkningsmängden överallt densamma och alla delar av landet haft lika lätt att rekrytera lärare - då hade jag kanske varit ett steg närmare att köpa den platta "lösningen". Men Sverige är inte ett homogent land, utan ett land där eleverna överallt har olika behov och situationen för lärare ser olika ut - det kommer alltså i slutändan ändå att krävas olika satsningar och resurser för olika skolor. Hur det ska lösas genom ett förstatligande har jag svårt att se. Staten som dessutom inte visat någon vilja att ta ansvar för de reformer som förts igenom. Lärarlegitimationen är underfinansierad och har flyttats fram (minst två år), vi ser inga garanterade introduktionsårsplatser utan snarare unga som stängs ute från arbetsmarknaden när de är färdiga med utbildningen. Där har vissa kommuner kommit med bra lösningar, och vi har fått ett nytt avtal som förhoppningsvis förbättrar situationen - alltså långt ifrån någon statlig lösning.

Jag ser gärna ett ökat statligt ansvarstagande! Garantera introduktionsplatserna, fler finansierade lärarlyft på flera områden, rensa bland arbetsuppgifterna och öronmärk pengar till elever med extra behov och till lärares löner!

Jag vill också lyfta något ur Grips artikel:

"Att det är så stora skillnader mellan Sveriges skolkommuner är helt oacceptabelt. Det är inget att hylla, det är något att vara bekymrad över." Det här är okunskap och slutsatser som inte har stöd någonstans. Grip menar att Bästa skolkommun är en hyllning av skillnader. Visst är det fritt att påstå att någon annan sätter rubriken, men detta citat återfinns i brödtexten. Jag vet inte om Grip hellre skulle se att vi blundade för de olikheter som finns. Egentligen tror jag dock bara att han söker orsaker för att smutskasta Lärarförbundet. Det måste vara ett hårt slag att vi genomför en jämförelse som får så mycket medialt utrymme och som dessutom används runtom i landets kommuner som underlag för ett målmedvetet arbete med att förbättra skolan. Bästa skolkommun blir alltså ett incitament för bättre skola, då kommuner som satsar på skolan uppmärksammas. Att satsa på skolan borde aldrig vara fult - utan däremot något inspirerande för andra kommuner och fristående huvudmän.

"För oss lärarstudenter blir frågan högst aktuell i och med det introduktionsår vi ska genomföra efter examen för att få vår legitimation." Det bör tilläggas att introduktionsåret lyftes under dagens samtal, och att en kommun som hittat en bra lösning kring det placerade sig högt i årets jämförelse. Grip verkar vilja se det som något negativt att vi får fokus på introduktionsåret. Han lyfter upp att detta kan bli något att ranka efter. För mig blir Bästa skolkommun ett medel att belysa implementeringen av introduktionsåret, något som Sveriges lärarstudenter borde hylla då vi annars ibland har svårt att få utrymme kring "vår" fråga. Jag tycker det verkar som att Grip ignorerar att vi i dag ser bristande statligt stöd till den reformen, och att resultaten i implementeringen ser olika ut i landet. Det är viktigt att lyfta fram de kommuner som hittar lösningar för hur de löser introduktionsåret och mentorskapet. Det kan bara vara inspirerande för andra kommuner och fristående huvudmän.

Jag vill inte "våga vägra Bästa skolkommun", jag vill uppmuntra att vi lyfter fram vad som kan göras för att få en bättre skola - och på så sätt inspireras av varandra för att få en bättre och mer likvärdig skola där vi har plats för alla elever.

Jag vill hitta konstruktiva sätt att utveckla den svenska skolan och få en mer likvärdig skola för våra elever, där alla elever når målen och kan utvecklas utifrån sin potential. Jag vill ha en skola där vi satsar på lärares utveckling, deras löner, och därför får de bästa lärarna, och en utveckling i skolan utifrån lärares profession och kompetens.

-----

Tomas Selin,

styrelseledamot, Lärarförbundet student

Varför fungerar inte marknadsekonomin?

Jag sitter här en onsdagsmorgon, ledig från extrajobbet, och läser dagens DN-debatt. Reinfeldt med kolleger lanserar lösningen på världens miljöproblem - marknadsekonomi. Det verkar som att Reinfeldt gärna ser marknadsekonomi som lösningen på inte bara miljöproblemen, utan varje fråga som kan dyka upp framför honom. Missta mig inte, jag vurmar för den fria marknaden och jag tycker att Reinfeldt varit en mycket kompetent statsminister (i alla fall under fyra av de sex år han suttit), men jag har en fundering.

Lärarförbundet tackade i förra veckan nej till det bud som SKL gav i avtalsrörelsen 2012. Löneökningen för lärarna skulle bli för dålig - då det redan bör anses allmänt erkänt att lärarlönerna är pinsamt låga. För en karriär som lärare krävs i nuläget en längre högskoleutbildning med stark teoretisk anknytning, ett introduktionsår för att slussas ut i yrket på bästa sätt för såväl läraren som eleverna, samt en arbetsbörda som heter duga. Efter styrdokument skall läraren utforma (planera) undervisningen, utföra denna, utvärdera, vägleda elever, möta föräldrar, kolleger, dokumentera, vara myndighetsperson, och ... sa jag dokumentera? Den gedigna utbildning och den tunga arbetsbörda som lärarna möter går inte jämt upp med lönen som en lärare i Sverige tjänar.

Sa jag att det råder lärarbrist? Sa jag att det om 8 år kommer att saknas över 40 000 lärare om inte utvecklingen vänder?

Som den socialliberale marknadsälskande framtida lärare jag är återvänder jag gärna till mina makroekonomiska studier och den älskade ASAD-kurvan för att få svar på mina frågor. Men varför fungerar inte marknadskrafterna i det annars så marknadsälskande Sverige?

Hög produktionskostnad (lärarnas utbildning), hög efterfrågan (SKL har ett rekryteringsbehov på ca 80 000 de närmsta åren), lågt utbud (väldigt lågt söktryck till lärarutbildningarna) borde leda till att lärarlönerna skjuter i höjden.

Varför fungerar inte marknadskrafterna? Jag undrar om ledande rådgivare till lärarnas motparter i avtalsrörelsen aldrig lärde sig de där ekonomiska modellerna om marknaden som jag tagit del av under min utbildning (bryr de sig inte om huruvida Sveriges nyfödda, barn och ungdomar om 15 år står utan lärare). Eller så är jag bara naiv.

Jag är nog bara naiv. Jag ska ju bli lärare - det är ett kall. Att jag tagit lån för att utbilda mig, och att det under de senaste 5 åren hänt saker med vägen ut i yrket som försvårar för mig att få en anställning, är liksom inte sådant som räknas. Jag ska bli lärare oavsett lön! Right?

-----

Tomas Selin

Det blev ingen Juholt-effekt.

De svenska Socialdemokraterna erfarade aldrig någon Juholt-effekt. Att partiet stannat på över 30 procent har med en socialdemokratisk tradition att göra, och det stödet har partiet kunnat behålla oavsett partiledare. Samhällsstrukturer är sega och svåra att rubba, onekligen. Men ingenting är omöjligt. Om det är något som svenska arbetare föraktar så är det korrupta politiker - personer med makt som utnyttjar sin ställning.

I och med att Juholt nu misstänks för bedrägeri ges Socialdemokraterna anledning att avsätta Juholt och välja en ny ledare genom en mer öppen process. Varför vägrar partimedlemmarna att nyttja detta drag?

Redan när och hur Juholt valdes begicks ett misstag, men ett förståeligt sådant. Tidigare har det inte funnits några förväntningar på öppna processer inom politiken eller inom svenska partier i hur någon väljs till ledarposter inom politiken. I år har vi dock sett en förändring i den traditionen i hur såväl Centerpartiet valt Annie Lööf och i hur Vänsterpartiet nu är på väg att välja en ny ledare. Det har handlat om att låta medlemmar kandidera till ledarposten och sedan ge sig ut och besöka distrikten som sedan lämnat sina förslag till partiets valberedning. Sveriges största folkrörelseparti skippade dock denna inbjudan till att låta alla vara med. Socialdemokraternas ledning och medlemmar verkar se politiken som någonting separat från det övriga samhället. Det är dock så att den nya trenden inom populärkultur, med reality shows och bloggpersonligheter, färgat av sig även på vad svenskarna förväntar sig av politiken. Fler tecken att se på denna tendens är det ökade personröstandet (som kanske måste ges än större betydelse i framtiden om politiken och dess processer skall formas efter oss medborgares önskemål).

Strukturer må vara svåra att förändra, men när vårt största folkrörelseparti blir mer och mer stängt i dess processer, och när de väljer en ledare som fuskar (eller helt enkelt inte kan sköta sina egna affärer) har de bidragit med faktorer som kan lösa upp dessa rigida strukturer och fälla partiet historien till trots.

Vad en socialdemokrat i nuläget bör göra är att ta avstånd från stöd till Juholt och kräva hans avgång utan att gå allt för hårt i kritiken mot honom - det borde nämligen inte behövas någon särskilt hård kritik, hans handlande är nog av sig självt. Mitt svar till mig själv på frågan; varför, ger jag med ännu en fråga. Hur skall nästa partiledare kunna få förtroende hos väljarna om den inte kunnat stå upp mot korrupt agerande? Oavsett vilken avsikt Juholt haft så har han handlat fel, och det är alltför grova fel för att kunna leda Sveriges största parti.

Att Socialdemokraterna inte verkar ha någon tydlig kronprins- eller prinsessa (såsom Kjöller skriver i dagens DN-ledare) är kanske inte partiets största problem om vi tittar framåt. Ett än värre problem för partiet är förmodligen att tiden som Sveriges största arbetarparti är över, att många av väljarna kommer att gå mot mer statskritiska partier som Centerpartiet, eller missnöjespartiet Sverigedemokraterna, eller helt enkelt se det som en spark i baken att värna miljön, att syna det nya arbetarpartiet Moderaterna eller fundera över individens frihet och allas möjlighet att utvecklas på lika villkor och välja Folkpartiet.

Det finns många vägar för Socialdemokraternas tidigare väljare att gå, men det finns färre vägar för Socialdemokraterna. Den första svängen som bör göras är dock att kräva Juholts avgång. Därefter bör partiet dock försöka hålla en mer tydlig riktning efter alla svängar som nuvarande partiledare tagit i diverse frågor. I nuläget verkar sossarna dock mest inse misstaget i att avsätta Mona när de istället borde slutit upp bakom henne, och de ser samma lösning på problemet kring Juholt.

Mona och Håkan är dock två väldigt olika politiker, och lösningarna lika olika.

-----

Tomas Selin

Skola som medel för jämställdhet & rättvisa

"Insatser vidtas för att utveckla och integrera innehållet i sex- och samlevnadsundervisningen i relevanta ämnen såsom samhällskunskap, historia och religion, utöver biologi. Insatser ska bl.a. ge lärarna verktyg för dialog och reflektion. Frågor som rör HBTQ ska uppmärksammas." - Nyamko Sabuni, i ett utskick till Folkpartister.

Nyamko har presenterat förslag för hur undervisningen gällande jämlikhet i skolan skall integreras mellan flera ämnen. Självklart finns i detta en risk att det får alltför stort utrymme eller att det helt faller bort för att ingen undervisning bär "huvudansvar" för denna undervisning. Dock ser jag försöket som någonting positivt. Vi måste ta krafttag mot diskriminering, såväl den aktiva som den omedvetna och belysa hur könsrollerna produceras. Jag har två konkretiseringar av hur jag tänker mig att vi inom skolan ska kunna motverka heteronormativiteten och att könsroller reproduceras och därigenom även omedveten diskriminering.

1. Styrd fri lek.
2. En litterär kanon för den svenska skolan.

Idén om att fri lek skall vara mer styrd kommer ur en artikel ur SvD där den fria leken ifrågasätts - fri på så sätt att den inte styrs av vuxna, men fången på så sätt att den följer och reproducerar normer. Om leken i skolan istället sker med inblandning av "ledare" som kan styra leken bortom könsbundna roller och heteronormativitet kan vi på allvar få en FRI lek i skolan. En lek där killar och tjejer leker på lika villkor, där alla kan delta som individer - alltså inget mer killarna mot tjejerna, eller killarna och tjejerna separat.

En litterär kanon är ett förslag som tidigare förts av diverse politiker och lärare i Sverige. Idén går ut på att det bör finnas ett antal verk som elever bör läsa under sin grundskoleutbildning - såväl moderna verk som litterära klassiker. Jag skulle vilja att denna idé utvecklades ytterligare till att ha ett fokus på feministisk skönlitteratur, på böcker som behandlar rasism och etniska minoriteter, samt HBTQ-litteratur som ifrågasätter normerna som råder i skolan. På så sätt bekantas dels eleverna med alternativa tankesätt och genom att ta del av känslorna och tankar i dessa böcker väcks förhoppningsvis också empati för människor olika en själv.

Vad tycker och tänker du? Kom gärna med utvecklingar på vad jag skrivit här, eller ifrågasätt de svagheter som kan finnas.

-----

Tomas Selin

Framtiden stavas Öppenhet!

Vi har sett en attack på demokrati - en attack på öppenheten i samhället. När jag hörde om attacken i regeringskvarteren tänkte jag som många att det var en terroristattack från någon islamistisk grupp. Först upplevde jag det inte som någon överraskning med tanke på Norges delaktighet i Nato och i insatser runtom i världen - och därtill med hänsyn till de terroristattackar vi skådat runtom i världen och även i Stockholm.

Självklart kändes det tungt, men vad som slog mig var tanken av att vi måste försöka uppnå en öppnare och mer rättvis värld. En värld där vi alla kan respektera varandra. En värld där vi kan enas kring gemensamma spelregler inom vilka vi kan leva utefter egen övertygelse - och respektera de olika fredliga vägar som finns att välja.

02.00 i lördags ringde väckaren och jag begav mig till jobbet. Först under min frukostrast förstod jag vad som hänt i Norge - och att terroristattacken inte kom från någon islamistisk grupp utan en nationalistisk dåre.

Olika motiv, men delvis samma problematik vad gäller hur vi ska motverka framtida dåd mot civilbefolkning och demokrati. Ökat informationsflöde, det internationella resandet och EU har gjort oss mindre påverkade av nationsgränser i vardagen - dock finns det fortfarande hinder. Det finns fortfarande människor som påverkas av krigsföring, av fattigdom och av svält. Det finns fortfarande individer som inte tillåts utbilda sig, resa fritt eller vara öppna med sina sexuella läggningar.

Detta är en problematik som vi måste jobba med såväl inom Sverige och EU som vidare internationellt! Ur mitt perspektiv finns det vissa punkter där vi måste arbeta konsensuellt för förbättringar.

1. Integration.
2. Öppna gränser.
3. Ökad ekonomisk jämlikhet.

• Bättre integration.

För mig handlar detta om att förbättra vägen för invandrade in i det svenska samhället. Vi måste utveckla utbildningen och de möjligheter till detta som ges. Detta för att kunna optimera möjligheterna att förstå varandra i samhället och ta vara på de kunskaper och intressen som finns. Vi måste försöka hitta vägar för invandrade att snabbt komma in på arbetsmarknaden, och öka möjligheterna för de som ännu inte behärskar svenska att arbeta kring de områden inom vilka de kan tänkas vara utbildade. Vi måste försöka ge de individer som kommer till Sverige möjligheten att hitta sig själva i ett nytt land såsom Sverige är för dessa, möjligheten att utveckla sig själva och knyta kontakter till andra individer i samhället.

• Öppna gränser.

Vi måste arbeta för en värld där födelseland eller etnicitet inte spelar någon roll för var denna kan tänkas vilja leva och verka - EU är ett steg på vägen. Bistånd och att arbeta för bättre villkor utomlands likaså. Dessa är institutioner och medel som vi måste ta vara på och utnyttja maximalt för att skapa en öppnare värld med ökad förståelse. Vi måste arbeta för ökad möjlighet för flyktingar att komma till Sverige och mötas av ett samhälle där vi snabbt kan erbjuda utbildning och integrera dessa i ett europeiskt samhälle. På så sätt bidrar vi också till en minskande vi och dem-känsla som annars kan uppfattas i världen, och ökar samtidigt möjligheterna för de som kommer till Sverige att röra sig fritt i världen.

• Ökad ekonomisk jämlikhet.

Vi måste se vårat ansvar som ekonomiskt privilegierade! För ökad jämlikhet inom Sverige krävs en välfungerande skola, bra och likvärdig sjukvård åt alla, samt medel för att hjälpa de utsatta i samhället att ta vara på sin potential. Vidare måste vi arbeta i Europa - med insatser, såväl ekonomiska som vetenskapliga och humanitära. Det finns väldigt många utsatta i bl.a. de gamla öststaterna som har långt ifrån en human tillvaro. I detta arbete är självklart EU den kanske viktigaste instutionen. Arbetet för hur vi ska arbeta för ökad öppenhet internationellt är delvis lika som inom Europa - vi måste se det ekonomiska ansvar som västvärlden har. Vi måste bidra med kunskap och humanitär hjälp. Vi måste se till att kunna erbjuda ett hem för de som drabbas av krig eller inte kan leva fritt i sina nuvarande hemländer - flyktingar - detta gör vi genom den förbättrade integration som jag skrev om under den första punkten.

Genom ökad ekonomisk jämlikhet, och förbättrade förutsättningar för alla att välja den väg de önskar gå tror jag att vi motverkar konflikter såväl nationellt som internationellt - konflikter som baseras på såväl ekonomiska orättvisor som olikheter i hur vi lever våra liv!

Om vi arbetar för att förbättra ovanstående punkter - och fortsätter sprida budskapet om en öppen värld - öppenhet - så kan vi också visa de krafter som ligger bakom terrorismen som drabbat Oslo att framtiden är en tid för öppenhet och möjligheter istället för konservatism och trångsynthet.

Vi får inte blunda för den kunskap som historien ger oss!

Framtiden erbjuder möjligheter - vi måste förvalta dessa möjligheter och ta vara på den kunskap världen kan ge oss. I framtiden ska vi alla kunna dela på samma jord och resa runt denna så många gånger vi önskar. KOMMUNIKATION kära medmänniskor. Kommunicera det budskap ni tror på, så kan vi övertyga varandra om det vi tror på.

-----

Tomas Selin

Inte bara reformer - en bred allianspolitik

På Twitter skrev jag tidigare i dag att Alliansen torde ha förändrat det svenska partisystemet för en tid framöver - att det inte känns rimligt med en regering som inte är en koalitionsregering.

I dagens DN skriver ledare Erik Helmersson om hur Alliansens framtid beror på huruvida Moderaterna delar med sig av makten eller inte. Min första tanke på detta var det självklara - varför? Eftersom M är det överlägset största partiet inom Alliansen är det självklart att de också ska ha mest makt.

Det femte jobbskatteavdraget kommer att diskuteras i Riksdagen till hösten, en viktig fråga för Alliansen men kanske ännu viktigare för Moderaterna. Alliansens politik har de senaste åren främst kommit att handla om ansvarstagande vad gäller ekonomin, samt att fortsatt driva arbetslinjen vilken gynnar de som arbetar - framför allt de som tjänar mycket på sitt arbete. Självklart skall det vara så att arbete lönar sig, men är det inte dags att låta ekonomin plana ut, återhämta sig, visa stabilitet innan vi fortsätter med skattesänkningar? Som socialliberal vill jag lyfta fram de grupper som inte är lika priviligerade som Moderat-väljarna. De medborgare som behöver ekonomiska satsningar på annat än skattesänkningar för att kunna fungera i samhället. Det börjar bli dags att satsa på bostäder för unga och barnfamiljer, satsa på funktionsnedsatta, och ge resurser till vård och framför allt skola!

Alla vinner på ett välfungerande samhälle. Alla vinner på att leva i ett land där medborgarna upplever att en rättvis politik förs.

Jag tror att det är viktigt att förstå att alla som röstar på Moderaterna inte enbart eftersträvar skattesänkningar, men ändå lägger sin röst på M då de blivit det mest synliga alternativet i Alliansen. Jag tror att om allianssamarbetet skall fungera fortsättningsvis krävs ekonomiska satsningar på områden som är viktiga för övriga tre allianspartierna - skola, omsorg, miljö, företagande, minoriteter etc - inte bara reformer som ändrar spelreglerna inom dessa områden.

Ett öppet och fungerande samhälle kräver rättvisa förhållanden och möjligheter för alla medborgare - det innebär inte att alla skall leva lika utan att det skall finnas utrymme för alla att styra sin egen skuta.

-----

Tomas Selin

Stödröstande demokrati?

En sänkt riksdagsspärr till 0,29% skulle öka det demokratiska värdet och öka engagemanget bland medborgarna. I går skrev jag ett inlägg som hade den pågående demokratidebatten om ungas engagemang som utgångspunkt, i dag känner jag att det är dags att ytterligare samla argumenten för min lösning och mitt förslag.

Med en riksdagsspärr på 0,29% skulle partier med tydligare fokus ha en chans till politiskt inflytande, och medborgarna skulle kunna rösta tydligare utefter frågor som definierar deras vardag snarare än stora klassfrågor som inte längre definierar svensk politik lika tydligt.

Med en riksdagsspärr på 0,29% skulle medborgarna inte behöva känna att de slänger bort sin röst när de väljer att rösta på något annat än de åtta etablerade riksdagspartierna, och alltså fullt ut kunna rösta efter engagemang och på ett alternativ som är mer likt väljarens sätt att resonera.

Med en riksdagsspärr på 0,29% skulle vi kunna få ned stödröstandet. I de valundersökningar som görs, och när politik generellt diskuteras finns det de som uppger att de röstat på ett "mindre" parti inom respektive block för att inte riskera att något parti inom en allians hamnar utanför Riksdagen. Att resonera på detta sätt torde inte vara alltför positivt för den demokratiska återspeglingen. Behöver väljarna inte i lika stor utsträckning oroa sig över att deras röst skall hamna utan parlamentarisk representation kan större fokus läggas på vilken fråga/åsikt/åskådning som är viktigast.

En tydlig vägvisare till riksdagspolitikerna.

Som jag skrev i gårdagens inlägg borde Riksdagen snarast föra upp frågan om en sänkt spärr på agendan eftersom detta kräver grundlagsändring, och detta är ett beslut som måste tas nu för att inte systematiskt hamna efter den allmäna politiska opinionen. Exempel på att en så låg gräns fungerar är Nederländerna, ett land där minoriteter politiskt respekteras mer än i många andra europeiska länder tack vare ett tydligare konsensustänk.

-----

Tomas Selin, liberal statsvetenskapsstudent.

Sänkt riksdagsspärr för ökat politiskt engagemang

Analysen att unga svenskar inte bryr sig om demokrati presenterades av Staffan Lindberg i DN-debatt 20110603. Detta inlägg möttes av kritik i dagens DN-debatt av en kvartett akademiker från Örebro- och Göteborgs universitet. Dessa menar att frågor om röstköp och om starka ledare inte går att applicera på det svenska politiska klimatet, till skillnad från hur Lindberg tolkar unga tillfrågades svar. Oavsett så tycker jag att det är viktigt att ifrågastätta det politiska engagemanget bland svenskar generellt och de unga i synnerhet. Jag upplever att allt färre sätter sig in i politiska frågor och därför antingen förlitar sig på webbtest eller ännu värre inte röstar alls, samtidigt som äldre medborgare röstar efter ideologisk dygd när vad som skiljer svenska partier i det postindustriella samhället snarare är sakfrågor. Mitt uppfattning är därför att den svenska politiken formellt måste anpassas till de samhälleliga attityderna kring politik.

Sänkt riksdagsspärr för ökat politiskt engagemang bland svenska medborgare!

I Väljare, svenskt väljarbeteende under 50 år, av Holmberg och Oscarsson (2004) beskrivs en förändring i attityderna hos de svenska väljarna med ett ökat fokus till sakfrågor och en "partiboom" där alltfler småpartier startas runtom landets kommuner och landsting. Denna utveckling stämmer överens med hur Peter Mair skrivit om demokrati i flertalet texter om utveckling av partisystem i flera av världens länder.

En viktig fråga torde sedermera vara hur vi i Sverige skall agera för att förändra de politiska systemet till en något mer aktuell modell samt hur vi skall engagera medborgarna i politiken. Mitt förslag som lösning för ett potentiellt stort demokratiproblem är sänkt riksdagsspärr.

Nederländerna är ett av de länder i världen som ofta klassificeras som ett av de mest liberala med hänsyn till mänskliga- och minoriteters rättigheter, något som kan härledas till att de minoriteter som söker representation oftast får delta vid politiska samtal, samt att deras parlamentariska spärr ligger så lågt som 0,67%. Detta innebär parlamentarisk representation för fler grupper eller partier, och en konsensusinriktad politik som får till följd att färre beslut upplevs marginalisera grupper i det parlamentariska arbetet (JW Duyvendak i Blasius 2001). Den holländska gränsen är 0,67% med hänsyn till de 150 platser i deras parlament, i Sverige borde vi alltså kunna ha en riksdagsspärr på 0,29%.

Med en riksdagsspärr på 0,29% kan även väljarna lägga fokus på viktiga sakfrågor, eller frågor för minoriteter - istället för att behöva lägga fokus på den mer övergripande politiken för att inte riskera att slösa sin röst på ett alternativ som inte når parmentarisk representation. Detta torde vara en viktig demokratifråga, att alla medborgare upplever att deras röst räknas och att de genom sin röst representeras i det nationella parlamentet. Som tidigare hänvisat går utvecklingen i samhället och inom politiken mer och mer mot sakfrågor då de flesta riksdagspartier oftast är väldigt överens gällande de större frågorna, det bör alltså vara medborgarnas rätt att rösta utefter dessa sakfrågor om så önskas.

Ur en demokratisynpunkt bör alltså Riksdagen snarast ta upp problematiken i detta och skapa en förändring (grundlagsförändring) så att demokratisynen 2022 kan vara ajour med samhällsuppfattningen 2022.

-----

Tomas Selin, liberal statsvetenskapsstudent.