Centerliberalerna?

När jag först hörde förslaget om ett ihopslaget Folkpartiet/Centern skrek någonting inom migNEJ! Inte för att jag som uttalat liberal och folkpartistisk har något emot Centerpartiet utan för att jag tycker det är positivt att vi har sju etablerade partier vilket ger valfrihet, något jag ser som positivt för demokratin (jag vet att SD sitter i Riksdagen, men väljer att ignorera det för stunden). Om du inte har hört något om förslaget Centerliberalerna så är det något som lagts fram av ungdomsförbunden för respektive parti, men stod på programmet redan under Fälldins tid i C. Jag förmodar att förslaget kommer ur att båda partierna är förhållandevis små och att det finns en eventuell risk att först och främst C ska missa riksdagsspärren i kommande val - jag tycker också att det är viktigt att C finns kvar i Riksdagen, men ser ändå fördelar med två separata partier.

Anledningen till att jag ställer mig emot en fogning av partierna är delvis att jag har svårt att föreställa mig att många av de landsortsbor som i dag röstar C skulle rösta på Fp. Jag ser en risk i att vissa av Centerns röstare skulle se det som att de sista resterna av Bondeförbundet skulle vara borta och eventuellt rösta mer åt vänster - självklart finns också en risk att tappa röster åt Moderaterna till höger om var Centerliberalerna skulle placeras. Jag har svårt att se var detta parti skulle vinna röster. Som jag nämnt förde Fälldin frågan under tidigt 70-tal men fick internt ett nej, vilket signalerar om att även om idén om ett etablerat liberalt parti funnits tidigare så finns det opinion emot ett sådant förslag inom partierna. Folkpartiet har något en position som det mesta skolpartiet inom svensk politik, och eftersom Centern som parti inte vill förstatliga skolan känns detta som en spricka i en av Folkpartiets viktigaste frågor.

Samtidigt kan jag inte blunda för de fördelar som skulle kunna komma genom att bredare försöka etablera liberalismen inom svensk partipolitik, visst är det så att de flesta svenska partier i dag har en del liberalism i sin politik men jag ser ändå Folkpartiet och Centern som de två tydligast liberala alternativen. Dessutom beundrar jag som liberal Maud Olofsson och hennes krafttag för entreprenörskap och småföretagande. Ibland diskuterar jag och en av mina vänner, som identifierar sig som centerpartist, politik och ofta håller vi med varandra i många frågor, vilket skulle kunna tala för att en sammanslagning vore möjlig, om än inte nu så med tiden. Samtidigt är vi också oense när vi kommer till vissa frågor, och visst finns det meningsskiljaktigheter inom alla partier, men varför ta bort ett alternativ om det inte behövs?

Jag inte tänker dra någon slutsats gällande ett ställningstagande för eller emot Centerliberalerna, utan syftar med detta inlägg mer till att ställa argument mot varandra och göra det upp till var enskilda läsare att väga dessa själv - kommentera gärna med synpunkter. Avslutningsvis vill jag dock poängtera att svensk politik inte längre handlar lika mycket om klass som under första halvan av 1900-talet, utan handlar mer och mer om sakfrågor - vilket är typiskt för många postindustriella länder. Ett argument för Centerliberalerna är att kunna utmana Moderaterna som det största partiet inom Alliansen, jag frågar mig om detta egentligen är viktigt. Är inte det viktiga att kunna ge svenska folket så många alternativ som möjligt och låta dem avgöra vilka frågor som är viktigast? Om något alternativ borde vara aktuellt för att rädda mångfalden inom svensk politik så är det enligt mig att arbeta för en sänkning av riksdagsspärren.

Tomas Selin

Socialdemokratin med Juholt?

Vilken politik som Socialdemokraterna står för i mars 2011 upplever jag att vi vet väldigt lite om. I alla fall om vi inte är socialdemokrat och håller koll på partiets utskick. En ny partiledarkandidat har i alla fall presenterats och det lär väl bli Håkan Juholt som väljs till ledare för partiet på kongressen om någon vecka.

Innan jag hoppar in i duschen och drar iväg till universitetet för seminarium tänkte jag dock ställa en fråga - har det svenska Socialdemokraterna inte förstått vad som gjort att de socialdemokratiska partierna överlevt i länder som genomgått liknande kriser den de haft i Sverige, alltså Nederländerna, Tyskland och Storbritannien?

Det som gjort att socialdemokratin lyckades komma tillbaka på 90-talet tros vara att alla dessa partier gjorde en tydligt markerad förnyelse. De höll kvar vid de viktigaste frågorna, såsom jobb och välfärd, men gick annars över till en betydligt mer liberalt markerad politik - The Third Way, en väg mot mitten och en politik som kunde tilltala såväl arbetarklass som medelklassen. Jag har ingen personlig erfarenhet av Juholt, och Mona Sahlin gav honom inte den befordran i partiet som han själv och partiets vänsterfåra hoppats på. Juholt ligger enligt uppgift från media betydligt mer till vänster än den väg partiet styrt in på med Mona Sahlin vid rodret, men kanske även med Persson, han förefaller heller inte vara särskilt engagerad för exempelvis HBT-rörelsen (en jämställdhetsväg som Sahlin förde in partiet på). Jag tror att Socialdemokraterna med Juholt vid spetsen kommer att vända medelklassen ryggen, och föra en politik som anno 2011 inte heller bygger ut välfärden eller skapar de jobb som "arbetarklassen" kräver. Sverige har en ny arbetarklass, en grupp som kräver att en ny sorts jobb skapas och som kräver politik som främjar småföretagande, något som socialdemokratin inte visat sig ha erfarenhet av.

Har Socialdemokraterna som parti råd med en tredje valförlust? Är det här det sista försöket innan partiet lägger de marxistiska tankarna åt sidan?

Sverige 2011 har en ekonomi som är anpassad till den liberala marknadsekonomin, och där har vi lyckats bli riktigt starka. Vår ekonomi går framåt samtidigt som, och trots att, vår krona har stärkts mot andra valutor - främst Pund och Euro. Vi ska inte ta ett steg tillbaka på världsmarknaden, vi ska fortsätta gå framåt och låta våra företagara konkurrera på en internationell marknad, för där kan vi slåss och vinna. Jag är stolt över att kalla mig folkpartist, men jag är också otroligt imponerad av hur Reinfeldt styr Sverige och hur Borg som finansminister och moderat identifierar sig som feminist. Sverige 2011 är något betydligt mer progressivt och häftigt än Sverige under Hansson, Erlander, Palme eller Persson.

Tomas Selin

Anton Hysén kommer ut - dags att sätta fokus på makt.

I går, 20110309, kom Anton Hysén ut som homosexuell för offentligheten genom en intervju i tidningen Offside, som sedan citerats flitigt inom såväl dagspress, som internet och bloggosfär. Jag väljer att se det som ett tecken på att det är dags att börja blogga igen. Det har varit ett långt break, nu är det dags att ta upp kampen med honom och alla andra. Jag vill vara försiktig att hävda att vi alla går samma kamp till mötes, för jag tror att vi alla har så olika perspektiv i vårat kämpande - jag vill snarare prata om den universella kampen. Låt oss alla föra en kamp.

Vad Anton Hysén gör när han kommer ut är att föra fokus till maktstrukturer, såväl synliga som osynliga, såväl inom fotboll och idrott som i hela samhället. Redan 1994 fick Sverige världens första regering som hade en 50/50-könsfördelning, det var stort. I Sverige har vi haft en öppet homosexuell minister och flera öppet homosexuella riksdagsledamöter, det är bra. Men det betyder inte att kvinnor inte diskrimineras i samhället eller att homosexuellas rättigheter premieras.

I fallet fotboll är den dominerande makten heteronormativitet, när bögskämten kommer in i omklädningsrummet så är dessa roliga främst i sin befängdhet - att så manliga män som fotbollsspelare skulle böga sig är ju inte direkt troligt. I TV4:s Kvällsöppet sade Hysén att de skämtat om hans homosexualitet från båda håll, vilket inte behöver vara negativt om hans sexualitet mottas med respekt och värme från lagkamraterna. I så fall skulle jag vilja hävda att skämtandet blir att göras medveten om vilka normer som tidigare rådit - bara så kan man göra något åt dem. I mitt hem (jag är en homosexuell man som bor med två kvinnor) skämtar vi ibland dagligen om att vi är just en man och två kvinnor, att jag som man har sexuell makt över dem, något jag inte anser förtrycker någon av oss utan snarare får oss att inse att vårat levnadssätt går emot den heteronormativa bilden. Jag hoppas att du som läser detta hänger med i mitt resonemang. Att man i ett fotbollslag där det finns en öppet homosexuell kille drar bögskämt kan vara ett synliggörande av den dominerande normen i samhället och skämten blir också som ett tecken på det befängda i att det skulle störa lagkamraterna att en i laget är homosexuell. Hänger du fortfarande med?

Något som jag tror är viktigt är att inte förbjuda användandet av vissa ord eller vissa skämt - att tabugöra någonting är inte rätt väg att gå, det är att osynliggöra det.

Min kamp under våren blir ett fortsatt arbete i att sprida liberala åsikter och mitt perspektiv på världen. Jag kommer under våren att försöka lära mig mer om politik, ideologi och hbt-frågor, jag kommer att skriva en kandidatuppsats inom statsvetenskap med HBT-tema. Min kamp blir också att få Anton Hysén att bli min pojkvän, men det blir lite mer perifert, så hjälp mig gärna om ni har kontakterna... <3

Tomas Selin.