Gott nytt år!
2012. Ett år som för mig handlat om nästan en hel termins verksamhetsförlagd utbildning som övertygade mig mer än någonsin att jag valt rätt utbildning. Det gav mig nya perspektiv på mitt yrkesval, ännu en lärarförebild och fantastiska elevrelationer som jag kommer att minnas resten av mitt liv. Det har varit kvällskurser i specialpedagogik och betyg & bedömning, jag har börjat plugga på en folkhögskola för kreativt skrivande - något jag drömt om sedan jag tog studenten, kanske längre, och nu äntligen får göra över två terminer samtidigt som jag läser nämnda kvällskurser. 2012 har varit ett år med personliga upplevelser som öppnat mina ögon för livets möjligheter och vad jag kan göra som människa - och det får mig att bli än mer hungrig på vad livet fortfarande har att ge mig under 2013 och i fortsättningen. Nya upplevelser. Jag tog tio dagar av vårterminen och spenderade i min (kanske) favoritstad Manchester, jag spenderade en del av sommaren i två portugisiska städer som jag innan dess aldrig trott eller tänkt att jag skulle besöka. Men, när jag om tio år ser tillbaka på 2012 och det 2013 jag har att vänta tror jag att mina huvudsakliga minnen kommer att vara min tid med Lärarförbundet student.
2012 var året som påbörjades som nyvald styrelseledamot för Lärarförbundet student. Jag slängdes in i panelsamtal om lärarutbildningen på Stockholms universitet. När Björklund presenterade förslaget med övningsskolor ringde ordförande Markus Lindgren och frågade om inte jag inte ville börja jobba med ett utkast för SVT Debatt. Därefter jobbade vi tillsammans i 2012 års styrelse för att skapa goda förutsättningar för Lärarförbundet students kommitté att arbeta med frågor som ligger Sveriges lärarstudenter nära dem. Jag var ju den där ledamoten som bodde i Stockholm och därmed fick bli ansvarig för kanslikontakterna när det började bli dags att planera inför politikerveckan i Almedalen - det gällde alltså att konkretisera idéer och diskussioner som väcktes i kommittén till något hanterbart för vår Almedalskampanj 2012. Väl på plats i Almedalen fick jag chansen att besöka massvis med intressanta seminarier och träffa politiska företrädare som jag innan dess bara sett på avstånd, för att föra fram Lärarförbundet students frågor. 2012 har varit ett fantastiskt lärorikt år då jag fått chanserna att delta vid utbildningskonferenser, Lärarutbildningskonventet och NLS studerandeforum i Köpenhamn. Så ringde Markus ännu en gång ... mitt under Pride-veckan ... han kunde inte komma till Stockholm och det behövdes någon som kunde prata om behovet av lärare i Sverige och vilka faktorer som ligger bakom den stundande lärarkrisen. När han presenterade problemet och vad som skulle diskuteras började jag föreställa mig en panelsituation och att det var ett ovanligt inslag under Pride-veckan.
06.20 morgonen efter väntade taxin utanför dörren, smink (jag satt max 20 sekunder under puderborsten), en frukostbuffé som jag inte rörde, och så satt jag där i morgonsoffan på Nyhetsmorgon... och så var även det över.
2012 har varit ett till och från galet år, och ibland har jag inte haft tid att reflektera över hur mycket jag fått lära mig - eller vilka möjligheter till påverkan och förändring som finns för oss varje dag som företrädare för Lärarförbundet student. Så hur började det...
Någon gång under 2011 fick jag ett mail av Markus Lindgren (ni vet den där gamla kårgubben som var ordförande för Lärarförbundet student under 2012) där han liksom kollade läget och så smått började prata om Lärarförbundet och berättade om sitt engagemang i Lärarförbundet student. Det var egentligen rätt fult måste jag nog säga...
Markus var väl medveten om mitt intresse för politik och min vilja att diskutera den - något som nog märkts allra mest när vi lärde känna varandra under våra tidiga studier, då jag kom direkt från gymnasiestudierna i Härnösand till Umeå universitet. Då - två yngre idealister - hade vi nog hellre fäktats mot varandra (för att vi båda älskar att debattera) än att se de gemensamma utmaningar vi möter där vi kan göra skillnad. Vi fick tre terminer i samma klass som kröntes med höstterminen 08 då vi båda av någon underlig fascination för engelsk kultur ville till den mest brittiska stad som finns - Manchester. Från att ha varit en av många studiekamrater blev Markus här en av de människor jag respekterat mest de senaste åren - det var här jag kom att inse att Markus kan allt. ALLT! Markus kan politik, kan historia, kan kulturella fenomen ... och han älskar det tillräckligt mycket att när han möter universitetslärarna så börjar han diskutera populärkultur tills hans röst nästan når falsettläge. Jag har sett Markus förvandlas till ett barn i Liverpool när han mött en ungdomsidol, sjunga Bajen-sånger på Manchesters dubbeldäckare mitt i natten, dansa (hoppa, springa, stå) till Basket Case på en rockklubb med fem dansgolv, och detsamma till oidentifierbar musik på gayklubb längs Canal street. Det kan ha varit på Red Lion-bar som vi insåg att vi båda faktiskt förenas mer i fascinationen över det politiska hantverket än i några meningsskillnader, och båda såg vi möjligheterna att med politik förändra världen till det bättre. Börja prata med honom om något som ligger honom tillräckligt nära hjärtat och ni ska se att hans blick liknar den Carola får när hon snackar Jesus. Jag respekterar båda för att de helhjärtat tror på sina övertygelser.
Men jag tror att anledningen till att jag sitter här och skriver ett helt stycke om Markus (som mest handlar om 2008), när jag egentligen ska sammanfatta 2012, är att jag har sett honom bli upprörd och nästan förvirrad när han mött fördomar och diskriminering mot människor och därefter stormat ut ur rummet i ren frustration när han insett att det inte finns något han kan säga för att få den han möter att acceptera och respektera alla människor som jämlika. I det påminner han mig om en annan person jag respekterar - Bengt Westerberg som vägrade sitta i TV med Ny Demokrati för att han då inte respekterade deras människosyn. Vi måste våga vägra ibland. Tack Markus!
När Markus säger någonting så lyssnar jag. Oavsett olikheter så vet jag att Markus och jag delar övertygelsen om en bättre värld och övertygelsen att alla människor är jämlikar. När han till slut förklarat vilka frågor Lärarförbundet student jobbade med och vad Rikskonferensen innebar så skrev han att fortsatt engagemang därefter var helt upp till mig - jag tror att han visste att det inte fanns en chans i världen att jag inte skulle sugas upp av det engagemang som fanns, och se möjligheterna att påverka och förändra.
2012 har varit ett år då jag fått äran att arbeta med och lära känna så många fantastiska människor. Jag har pratat om alla de där som man får möjlighet att träffa, och alla de sammanhang man hamnar i som företrädare för Lärarförbundet student - men mest imponerad är jag helt klart över de engagerade i kommittén som jag fått jobba med i olika grupper, och de som jag sett göra ett fantastiskt jobb, och de tidigare aktiva som nu fortsätter att förändra på andra platser.
När Lärarförbundet students rikskonferens valde mig till ordförande för 2013 kunde jag mest tänka att det var Markus fel att jag stod där och bölade inför delegaterna efter att han hållit sitt sista tal som ordförande, och det var tid för mig att hålla mitt första. Det är Markus fel och jag är evigt tacksam för allt han lärt och fortsätter att lära mig när jag går i hans fotspår.
När vi ställs inför utmaningar är det otroligt viktigt att vi vågar tro på oss själva, på våra gemensamma övertygelser och på det vi lär varandra och det vi lär oss under tiden som går. Under 2012 har nog ingen lyckats symbolisera det för mig som Sandra Kristoffersson. Lärarförbundet students vice ordförande klev in rollen utan tidigare styrelseerfarenhet, och hamnade plötsligt på platser och i situationer som kan få de flesta att pinka ner sig. Sandra växte i de stunderna. Vid diverse interna representationstillfällen, vid NLS i Köpenhamn och i panelen under Almedalen fick jag se Sandra växa - och jag är övertygad om att anledningen till att Sandra kunnat ta sig an dessa utmaningar och göra ett sånt fantastiskt jobb är för att hon bär sin övertygelse i ryggmärgen. Sandra har en övertygelse om vad som är rätt, som gjort vårt gemensamma jobb så otroligt mycket bättre. När vi andra varit ute och svävat har Sandra påmint oss om vad som är vår kärna, och när vi inte vetat vad vi ska ha gjort i olika situationer har Sandra fått oss att se våra medlemmar - oavsett om det handlat om kommittéledamöter eller Sveriges lärarstudenter. Tack Sandra för att jag nu kan kalla dig min vän - du är en förebild som vi kommer att bära med oss i Lärarförbundet student under 2013.
Jag vill tacka Lärarförbundet students rikskonferens för att vi också valde en av dessa personer som jag fått äran att lära känna och jobba med under 2012, till vår vice ordförande för verksamhetsåret 2013. Det känns alltid tryggt att arbeta med Joakim Broström - som människa och vän, och som professionell. Utöver det fantastiska jobb han varit drivande till i Göteborg så var det honom vi skickade med Sandra till Oslo när vi ville kunna bidra och lära oss av Pedagogstudenterna. Han fanns med i arbetet inför och under Almedalsveckan, i alla debattutspel har han bidragit med idéer, artiklar eller bara ett godkännande när vi andra varit osäkra på om vi hittat rätt. När jag fick ansvar för ett förmiddagspass under en internutbildning inom förbundet så ringde jag Jocke och frågade om inte han kunde tänka sig att åka upp till Stockholm för att jag kände att det var honom jag ville skicka fram för att bidra med allt det som jag inte kunde. Därför kan jag känna mig trygg när jag går in i 2013 som ordförande för Lärarförbundet student. Joakim Broström är vår vice - därför kan vi alla vara trygga i vårt arbete.
Tillsammans valde vi en styrelse som snart drar igång förarbetet för att kommittén ska kunna sätta igång och göra det arbete som vi måste göra för att förändra till det bättre - vi har många krav att ställa på nationella och lokala beslutsfattare, mycket arbete att göra tillsammans med våra lärosäten, och många andra utmaningar att ta oss an som kommitté och som människor. 2012 har varit ett fantastiskt år, och jag hoppas att ni om ett år ska känna att 2013 har varit minst lika bra. Jag ska göra allt jag kan för att mitt 2013 ska bli det!
Gott nytt år!
Tomas Selin
2012 var året som påbörjades som nyvald styrelseledamot för Lärarförbundet student. Jag slängdes in i panelsamtal om lärarutbildningen på Stockholms universitet. När Björklund presenterade förslaget med övningsskolor ringde ordförande Markus Lindgren och frågade om inte jag inte ville börja jobba med ett utkast för SVT Debatt. Därefter jobbade vi tillsammans i 2012 års styrelse för att skapa goda förutsättningar för Lärarförbundet students kommitté att arbeta med frågor som ligger Sveriges lärarstudenter nära dem. Jag var ju den där ledamoten som bodde i Stockholm och därmed fick bli ansvarig för kanslikontakterna när det började bli dags att planera inför politikerveckan i Almedalen - det gällde alltså att konkretisera idéer och diskussioner som väcktes i kommittén till något hanterbart för vår Almedalskampanj 2012. Väl på plats i Almedalen fick jag chansen att besöka massvis med intressanta seminarier och träffa politiska företrädare som jag innan dess bara sett på avstånd, för att föra fram Lärarförbundet students frågor. 2012 har varit ett fantastiskt lärorikt år då jag fått chanserna att delta vid utbildningskonferenser, Lärarutbildningskonventet och NLS studerandeforum i Köpenhamn. Så ringde Markus ännu en gång ... mitt under Pride-veckan ... han kunde inte komma till Stockholm och det behövdes någon som kunde prata om behovet av lärare i Sverige och vilka faktorer som ligger bakom den stundande lärarkrisen. När han presenterade problemet och vad som skulle diskuteras började jag föreställa mig en panelsituation och att det var ett ovanligt inslag under Pride-veckan.
06.20 morgonen efter väntade taxin utanför dörren, smink (jag satt max 20 sekunder under puderborsten), en frukostbuffé som jag inte rörde, och så satt jag där i morgonsoffan på Nyhetsmorgon... och så var även det över.
2012 har varit ett till och från galet år, och ibland har jag inte haft tid att reflektera över hur mycket jag fått lära mig - eller vilka möjligheter till påverkan och förändring som finns för oss varje dag som företrädare för Lärarförbundet student. Så hur började det...
Någon gång under 2011 fick jag ett mail av Markus Lindgren (ni vet den där gamla kårgubben som var ordförande för Lärarförbundet student under 2012) där han liksom kollade läget och så smått började prata om Lärarförbundet och berättade om sitt engagemang i Lärarförbundet student. Det var egentligen rätt fult måste jag nog säga...
Markus var väl medveten om mitt intresse för politik och min vilja att diskutera den - något som nog märkts allra mest när vi lärde känna varandra under våra tidiga studier, då jag kom direkt från gymnasiestudierna i Härnösand till Umeå universitet. Då - två yngre idealister - hade vi nog hellre fäktats mot varandra (för att vi båda älskar att debattera) än att se de gemensamma utmaningar vi möter där vi kan göra skillnad. Vi fick tre terminer i samma klass som kröntes med höstterminen 08 då vi båda av någon underlig fascination för engelsk kultur ville till den mest brittiska stad som finns - Manchester. Från att ha varit en av många studiekamrater blev Markus här en av de människor jag respekterat mest de senaste åren - det var här jag kom att inse att Markus kan allt. ALLT! Markus kan politik, kan historia, kan kulturella fenomen ... och han älskar det tillräckligt mycket att när han möter universitetslärarna så börjar han diskutera populärkultur tills hans röst nästan når falsettläge. Jag har sett Markus förvandlas till ett barn i Liverpool när han mött en ungdomsidol, sjunga Bajen-sånger på Manchesters dubbeldäckare mitt i natten, dansa (hoppa, springa, stå) till Basket Case på en rockklubb med fem dansgolv, och detsamma till oidentifierbar musik på gayklubb längs Canal street. Det kan ha varit på Red Lion-bar som vi insåg att vi båda faktiskt förenas mer i fascinationen över det politiska hantverket än i några meningsskillnader, och båda såg vi möjligheterna att med politik förändra världen till det bättre. Börja prata med honom om något som ligger honom tillräckligt nära hjärtat och ni ska se att hans blick liknar den Carola får när hon snackar Jesus. Jag respekterar båda för att de helhjärtat tror på sina övertygelser.
Men jag tror att anledningen till att jag sitter här och skriver ett helt stycke om Markus (som mest handlar om 2008), när jag egentligen ska sammanfatta 2012, är att jag har sett honom bli upprörd och nästan förvirrad när han mött fördomar och diskriminering mot människor och därefter stormat ut ur rummet i ren frustration när han insett att det inte finns något han kan säga för att få den han möter att acceptera och respektera alla människor som jämlika. I det påminner han mig om en annan person jag respekterar - Bengt Westerberg som vägrade sitta i TV med Ny Demokrati för att han då inte respekterade deras människosyn. Vi måste våga vägra ibland. Tack Markus!
När Markus säger någonting så lyssnar jag. Oavsett olikheter så vet jag att Markus och jag delar övertygelsen om en bättre värld och övertygelsen att alla människor är jämlikar. När han till slut förklarat vilka frågor Lärarförbundet student jobbade med och vad Rikskonferensen innebar så skrev han att fortsatt engagemang därefter var helt upp till mig - jag tror att han visste att det inte fanns en chans i världen att jag inte skulle sugas upp av det engagemang som fanns, och se möjligheterna att påverka och förändra.
2012 har varit ett år då jag fått äran att arbeta med och lära känna så många fantastiska människor. Jag har pratat om alla de där som man får möjlighet att träffa, och alla de sammanhang man hamnar i som företrädare för Lärarförbundet student - men mest imponerad är jag helt klart över de engagerade i kommittén som jag fått jobba med i olika grupper, och de som jag sett göra ett fantastiskt jobb, och de tidigare aktiva som nu fortsätter att förändra på andra platser.
När Lärarförbundet students rikskonferens valde mig till ordförande för 2013 kunde jag mest tänka att det var Markus fel att jag stod där och bölade inför delegaterna efter att han hållit sitt sista tal som ordförande, och det var tid för mig att hålla mitt första. Det är Markus fel och jag är evigt tacksam för allt han lärt och fortsätter att lära mig när jag går i hans fotspår.
När vi ställs inför utmaningar är det otroligt viktigt att vi vågar tro på oss själva, på våra gemensamma övertygelser och på det vi lär varandra och det vi lär oss under tiden som går. Under 2012 har nog ingen lyckats symbolisera det för mig som Sandra Kristoffersson. Lärarförbundet students vice ordförande klev in rollen utan tidigare styrelseerfarenhet, och hamnade plötsligt på platser och i situationer som kan få de flesta att pinka ner sig. Sandra växte i de stunderna. Vid diverse interna representationstillfällen, vid NLS i Köpenhamn och i panelen under Almedalen fick jag se Sandra växa - och jag är övertygad om att anledningen till att Sandra kunnat ta sig an dessa utmaningar och göra ett sånt fantastiskt jobb är för att hon bär sin övertygelse i ryggmärgen. Sandra har en övertygelse om vad som är rätt, som gjort vårt gemensamma jobb så otroligt mycket bättre. När vi andra varit ute och svävat har Sandra påmint oss om vad som är vår kärna, och när vi inte vetat vad vi ska ha gjort i olika situationer har Sandra fått oss att se våra medlemmar - oavsett om det handlat om kommittéledamöter eller Sveriges lärarstudenter. Tack Sandra för att jag nu kan kalla dig min vän - du är en förebild som vi kommer att bära med oss i Lärarförbundet student under 2013.
Jag vill tacka Lärarförbundet students rikskonferens för att vi också valde en av dessa personer som jag fått äran att lära känna och jobba med under 2012, till vår vice ordförande för verksamhetsåret 2013. Det känns alltid tryggt att arbeta med Joakim Broström - som människa och vän, och som professionell. Utöver det fantastiska jobb han varit drivande till i Göteborg så var det honom vi skickade med Sandra till Oslo när vi ville kunna bidra och lära oss av Pedagogstudenterna. Han fanns med i arbetet inför och under Almedalsveckan, i alla debattutspel har han bidragit med idéer, artiklar eller bara ett godkännande när vi andra varit osäkra på om vi hittat rätt. När jag fick ansvar för ett förmiddagspass under en internutbildning inom förbundet så ringde jag Jocke och frågade om inte han kunde tänka sig att åka upp till Stockholm för att jag kände att det var honom jag ville skicka fram för att bidra med allt det som jag inte kunde. Därför kan jag känna mig trygg när jag går in i 2013 som ordförande för Lärarförbundet student. Joakim Broström är vår vice - därför kan vi alla vara trygga i vårt arbete.
Tillsammans valde vi en styrelse som snart drar igång förarbetet för att kommittén ska kunna sätta igång och göra det arbete som vi måste göra för att förändra till det bättre - vi har många krav att ställa på nationella och lokala beslutsfattare, mycket arbete att göra tillsammans med våra lärosäten, och många andra utmaningar att ta oss an som kommitté och som människor. 2012 har varit ett fantastiskt år, och jag hoppas att ni om ett år ska känna att 2013 har varit minst lika bra. Jag ska göra allt jag kan för att mitt 2013 ska bli det!
Gott nytt år!
Tomas Selin
posted by tomasselin at 5:23 em
0 comments
